Avunsjuka
Himlens täta luft och solens skarpa strålar som skär igenom den tjocka dimman. Björkträden hade precis satts i blom, och rådjurs kidden följde vaksamt sin moder. Allt var precis som det skulle vara denna hösts skymning, i november 1999. Ljudet från det vassa bladet som tungt träffar den nakna kroppen, som ligger i det frusna gräset. Maria som ser alldeles blek ut efter det skarpa hugget i bröstet, känner att hennes sista stund är inne, att sista förälskelsen är gjord, att sista tåren har fallit till den frusna marken, att den sista varmkorven är äten, att hjärtat snart ska stanna. Jag tror man känner när tiden är inne, när man är på gång att raderas från denna värld, då ska inte tårarna rinna om man funnit glädjen här i livet. Man ska inte få en klump i halsen innan ögonen släcks, man ska inte vara ledsen över sitt meningslösa liv, utan vara stolt och glad över allt man åstadkommit.
Att någons kärlek kan såra så hårt, att någons lycka kan skada någon annan. Det kallas avundsjuka, man kan inte klara av att se andra glada, utan måste alltid vara den lyckligaste. Maria dog för att hon var förälskad, fullkomligt förhäxad, i en annan, mördaren ville inte ha den Maria ville ha, utan kunde inte acceptera den hon älskade, inte förstå att dom älskade varandra. Maria var på väg för att träffa henne, innan hon blev överfallen, fångad och tillslut brutalt mördad. Solen tog en extra timme på sig att gå upp morgonen därpå, natten ville inte visa sitt värk, för dagen. Natten skämdes över det som den hade åstadkommit, att den hade förstört ett liv, släck en själ och gjort så otroligt många förkrossade i sitt egna hav av tårar. Undra om mördaren kan leva med detta, om han kan se sin egen spegelbild igen, om han någonsin kan vara lycklig och känna en värme i bröstet igen. Han kommer att se hennes ansikte framför sig hela sitt liv, hennes klarblå ögon sittande i hjärnan, hennes långa blonda hår kommer bli som en knivspets sakta inträngande i hjärtat, han kommer få gråten i halsen varje gång han hör namnet Maria….
